Ja ledgångsreumatism.... det är min sjukdom det och mitt gissel... fick den för cirka 16½ år sedan när min son föddes, antagligen har det legat latent i min kropp hela mitt liv.

Jag kunde inte förstå varför jag började få så ont i min kropp när min son var 1 månad gammal, jag sprang hos läkare och fick medicin efter medicin och inget hjälpte... jag var alldeles förtvivlad för jag kunde knappt bära min son och hade vansinnigt ont i mina händer, armar, ben och fötter.

När min son var 7 månader fick jag träffa en reumatolog som konstaterade att jag hade reumatism.. det var den kallaste människa jag någonsin har träffat. Det var en sådan kallad reumatikerkonsult som kom till vårdcentralen och fick träffa många människor för att se om dom var reumatiker...

När ja kommer in i rummet där reumatologen var så var det flera andra läkare där inklusive min vårdcentralsläkare en kvinnlig, han hälsade knappt på mig, jag var som ett slags utställningsföremål. Jag stod där i min BH och trosor och kände mig väldigt liten. Reumatologen bara pratade och förklarade för dom andra läkarna jag bara stod där.. Helt plötsligt säger reumatologen och pekar på min ena fot och säger... "Detta är väldigt typiskt för en reumatiker" (mina tår hade delat på sig...) det var som att ge mig ett slag i ansiktet. Jag började storgråta, har aldrig känt mig så utlämnad och övergiven. Som tur var så var min vårdcentralsläkare med och hon tröstade mig och gav mig papper att snyta mig i... Tack till att hon var där annars vet jag inte vad jag hade gjort...

Reumatologen var den mest okänsliga människa jag någonsin träffat förstod han inte att det var mitt liv han pratade om??? Han ville jag aldrig mer träffa... Min framtid var förstörd... det var som att få sin egen dödsdom bara kastat i ansiktet på mig... jag såg bara förvärkta fötter och händer... rullstol ja ni vet vad... men samtidigt var det skönt att få en diagnos och att jag kanske skulle få hjälp.. och det fick jag med men det är en annan historia... *ler*